Min ängel i himlen
Sedan en tid tillbaka har mina känslor åkt berg-och-dalbana. Allt från jag-är-okej till ilska till panikångest till ren tomhet. När chocken över mardrömmen väl hade lagt sig, kom ilskan, som ett åskmoln låg den över mig och påminde om vad ditt beslut gjort mot oss, mot mig. Inombords skriker jag, nej, nej, nej! Samtidigt som mitt huvud försöker tränga bort smärtan genom att säga "det har aldrig hänt, ni ses ju i sommar".
Att du aldrig mer kommer krama mig och säga "tjena syrran, kul å se dig igen" efter att vi hämtat dig på flygplatsen är för mig obegripligt. Hur kan hejdå:et vi sa i julas vara de sista orden vi sa till varandra när du lovade att vi skulle ses snart igen. Försöker med gråten i halsen minnas varför jag inte ringde dig på min födelsedag eller dagen jag klarade uppkörningen. Ett samtal, hade det kunnat göra någon skillnad?
När jag står vid din grav är allt jag kan tänka på tomheten du lämnat efter dig, ett hål efter min äldsta bror som fick en envägsresa till himlen.
