Min ängel i himlen
Sedan en tid tillbaka har mina känslor åkt berg-och-dalbana. Allt från jag-är-okej till ilska till panikångest till ren tomhet. När chocken över mardrömmen väl hade lagt sig, kom ilskan, som ett åskmoln låg den över mig och påminde om vad ditt beslut gjort mot oss, mot mig. Inombords skriker jag, nej, nej, nej! Samtidigt som mitt huvud försöker tränga bort smärtan genom att säga "det har aldrig hänt, ni ses ju i sommar".
Att du aldrig mer kommer krama mig och säga "tjena syrran, kul å se dig igen" efter att vi hämtat dig på flygplatsen är för mig obegripligt. Hur kan hejdå:et vi sa i julas vara de sista orden vi sa till varandra när du lovade att vi skulle ses snart igen. Försöker med gråten i halsen minnas varför jag inte ringde dig på min födelsedag eller dagen jag klarade uppkörningen. Ett samtal, hade det kunnat göra någon skillnad?
När jag står vid din grav är allt jag kan tänka på tomheten du lämnat efter dig, ett hål efter min äldsta bror som fick en envägsresa till himlen.
Kommentarer
Postat av: Anonym
du är så stark, du kommer klara dig. Jag är så jövla ledsen för din skull, och din famils, självmord ska ju aldrig behöva vara sista utvägen. Men känn ingen skuld, försök att känna att all den smärta han känt äntligen är borta nu. Menar inte att de är bra på något sätt det som hänt, och de är så hemskt att han inte fick leva sitt liv som han borde ha fått, men nu slipper han iallafall lida. Mina tankar går till dig och din familj.
Hopes up high, head down low.
Trackback
